Petskis

Jag bör väl skriva några ord om min Roxette upplevelse här i bloggen också... Året var väl 1988 eller 1989 när jag första gången lyssnade på denna fantastiska popgrupp. Att det skulle ta mig över 20 år innan jag var på deras konsert för första gången, är något som jag både ångrar och är nöjd med. Jag ångrar det för att jag är säker på att jag skulle ha fått en bättre konsertupplevelse före Marie blev sjuk och när de fortfarande drog 20 000 människor till en och samma plats i Finland men jag är nöjd att jag såg dem så pass sent för det var absolut något värt att vänta på.

Alla kan förstå att Marie Fredriksson inte kan köra på för fullt efter sin sjukdom men det var ändå trist att det skulle synas så mycket. Inga riktigt höga toner och inga extra steg på scenen men visst blev det ändå gåshudmoment i vissa ballader som t.ex. "It must have been love" och "Fading like a flower". Per Gessle, han orkar skutta runt och sjunger fortfarande bra.

Själva spelningen var ganska kort enligt mig men det får man acceptera när det var fråga om en festivalspelning. Tycker dock att man kunde ha bjudit på fler överraskningslåtar än "Perfect Day". Bortsett från den låten så spelades endast hitsinglar.

Nu blev detta en rätt så kritisk text men förstå mig rätt när jag säger att detta nog var bland det häftigaste jag varit med om i musikväg. Att få se sina barndomsidoler för första gången kan göra en tårögd, vilket också hände för en annan individ. Jag nöjde mig med att stänga ögonen och bara njuta av popgruppen som fick mig att banda och spela sönder c-kasetter och som fick mig att klä mig i samma klädsel under varje lågstadiedisco.