Petskis

     

     

Igår ordnades för första gången endagsfestivalen Helsinki Live i Kottby idrottspark i Helsingfors. Jag hade tagit mig dit med några vänner mest för att se Guns N' Roses men också några av de andra banden. Detta koncept att ha en festival på en dag är mycket bra tycker jag. Tyvärr så hade biljettförsäljningen inte gått tillräckligt bra för att arrangörerna hade kunnat boka flera artister än blott fem st. Om festivalen får en fortsättning så borde man kunna ha två scener så att det inte blir långa pauser mellan uppträdandena. Man borde också tänka på att ha lite "färskare" artister än Skunk Anansie vars bäst före datum gick ut ungefär 1995.

Nåväl, till gårdagens spektakel. Tyvärr hann vi inte till första bandet som var det näst mest intressanta på festivalen, nämligen Michael Monroes nya band. Vi anlände precis när de hade gått av scenen och fick istället se White Lies som första band. De var rätt dåliga och ointressanta. Inget mer behöver sägas om dem. Danko Jones från Kanada var nästa att stiga upp på scen och på dem hade jag lite förväntningar efter att ha läst goda liverecensioner om dem. De lyckades faktiskt också bygga upp lite hyfsad livestämning men efter att ha hört 5-6 låtar som alla lät lika så dog den stämningen bort. Näst sist steg Skunk Anansie upp och redan efter första låten hade jag gett upp hoppet om något positivt från dem. Hoppas de inte kostade alltför mycket att få hit dem för jag kan lätt räkna upp tio andra band som skulle ha varit billigare och passat bättre i dessa sammanhang.

När jag år 2006 för första gången såg Guns N' Roses live i Hartwall arenan i Helsingfors så var bandformationen rätt ny och jag tyckte väl det var kul att höra hitsen från nittiotalet som jag hört så många år på fester från vissa källarutrymmen och dylikt. Fattade inte alls varför man måste ha så många gitarrister och gitarrsolon. Axl Rose var på tidningarna mest för något bråk och inte för musikens skull. Den nya skivan var många år försenad och detta sågs som ett något desperat comebackförsök av Axl Rose. Men mycket kan hända på fyra år... Igår steg bandet upp på scen "endast" 45 min försenat och med solglasögon och hatt på huvudet verkade Axl Rose lite nervös under de första låtarna. Dessutom var ljudet inte alls bra i början. Är detta det bästa man får för en miljon dollar undrade säkert också promotorn? Men om det är nåt vi finnar kan vara lite stolta över i detta land så är det att vi tycker om rockmusik och vi kan ta hand om artister som uppträder här. När intron till låtar som "Welcome To The Jungle" och "Sweet Child O'Mine" spelas så sätter det garanterat fart på var och varannan rockälskande människa. Och om publiken får feeling så brukar oftast artisterna också få det. Axl slänger solglasögonen och börjar röra sig som på den gamla goda tiden. Kommentarer från publiken lyder: "han har aldrig varit bättre" och "nu jäklar e han på gång". Nu börjar jag också fatta vitsen med alla gitarrister som drar sina solon under och mellan låtarna. Dessa killar kan verkligen hantera sina gitarrer och är så coola som rockartister kan vara. Axl i sin tur verkar bara bli på bättre humör ju längre konserten lider. Han sjunger även helt briljant i både gamla och nya låtar och inget av materialet är på nåt vis dåligt. När en av världens bästa ballader November Rain ekar ut över publiken så fälls nog en och annan tår över hur fantastiskt det kan låta även år 2010. Jag ställer mig nu garanterat i listan över stora fans av Guns N' Roses och ser för mig själv hur nöjd promotorn är som gladeligen betalade en miljon dollar för världens bästa hårdrocksband genom tiderna!