Petskis

I detta horribla väder på julafton så önskar man ju att man var här istället.

 

 

 

Så ska man då försöka skriva några rader om konserten med Håkan Hellström förra lördagen. Försöka få fram allting i någon fin text. Vet inte ens var jag ska börja. Jag önskar att alla kunde få uppleva samma känsla för det är verkligen nästan omöjligt att förmedla känslan på detta sätt.

 

Jag kan ju börja med att säga att det var en väldigt bra konsert. Inget tråkigt förband som ingen vill lyssna på. Fullsatt arena, 9300 glada svenskar i alla möjliga åldrar, inte bara tonåringar utan även äldre generationer.

 

Det är också något alldeles speciellt att gå på konsert i grannlandet i väst. Det har jag i och för sig upplevt tidigare på kentkonserter så det var ingen överraskning som så men ändå på något vis väldigt fint att få känna igen samma lyckorus och familjära känsla. Man känner sig så väldigt välkommen och trygg. Okej, nu börjar det låta som någon sekt men ni fattar kanske vart jag vill komma.

 

Själva konserten var just så där passligt lång som man vill att det ska vara. Inte en timme och en kvart, inte heller en timme och fyrtiofem minuter utan två och en halv timme lång. Hur lyckas man fylla tiden för Håkan har väl inte så många bra låtar? Men se det har han visst. Jag måste erkänna att jag var lite dåligt förberedd för jag har verkligen inte lyssnat igenom alla äldre skivor utan mest hållit mig till de två senaste. Jag visste inte heller att det fanns så många fantastiska äldre låtar som verkligen var speciella. Jag önskar att jag kunde alla texterna för att bättre ha kunnat komma in i samma feeling som alla andra i lokalen. Men nu vet jag det till nästa gång. För jag tror inte detta var sista gången jag såg Håkan live.

 

Hade tänkt lägga upp några klipp från konserten som jag hittade på YouTube men det finns nog inget klipp som gör upplevelsen rättvisa. Det går inte att få fram samma känsla när man tittar på ett mobilinspelat klipp helt enkelt. Fast en liten snutt kan jag ju inte hålla mig från att lägga upp. Se och tyck vad ni vill.

 

Orkar ni inte lyssna på talet så börjar själva låten vid 3:05 ungefär och glöm nu inte att det är hörlurar på och hög volym som gäller.

 

Jaha, imorgon tar jag en liten minisemester och åker över till Stockholm med min kära mor. Syster tar emot med öppna armar som vanligt...

 

Ska gå på Skansens julmarknad, äta gott på restaurang och säkert besöka något trevligt köpcentrum.

 

Dessutom har jag skaffat biljett till Håkan Hellströms konsert på Hovet imorgon. Bara det är värt flygresan till storstan.

 

Så att tjäääna...

 

 

Idag kan man läsa i en artikel om hur ettåriga labradoren Silja har lyckats avslöja ett smugglingsförsök av marijuana. Inte mindre än 40kg hittades tack vare hunden som nu får stor beröm och spås en framtid som narkotikahund. Men jag undrar bara, är det inte svårare för en hund att hitta mindre mängder narkotika? Det är väl lättare att hitta 40kg än t.ex. 1kg? Eller har jag fel här? Hundägare, säg hur det är? Och sen funderar jag också om det är skadligt för en hund att vara narkotikaspecialiserad? Kan hunden bli hög och bli beroende av att alltid hitta mera och mera?

 

 

 

Paul Scholes har tydligen läst min blogg...