Petskis

Jag brukar tycka att de finska TV-typerna som intervjuar idrottare är jobbiga och ställer dumma frågor men SVT:s Peter Jonsson gjorde verkligen inte dagen lättare för Susanna Kallur. När han i slutet av intervjun ställer frågan "vad känner du nu då?" så undrar man ju om Jonsson faktiskt menar att han inte kan förstå och kan se på stackars Kallur att hon bara vill vara nån annanstans.. 

Här är hela Peter Jonssons intervju med Susanna Kallur, direkt efter fallet i häckloppet.

Sanna Kallur anländer till den mixade zonen och intervjun startar.

Peter: Ja, här ser ni själva Sanna Kallur på plats efter att mödosamt tagit sig från den första häckraden. En otroligt märklig och snöplig sorti från detta OS. Och du har skadat dig också ser det ut som. Till att börja med - hur mår du?

Sanna: Ja, jag har väl mest blåmärken bara, det är rätt okej.

Peter: Det var vårdlig vurpa som du råkade ut för där, berätta, vad hände?

Sanna: Nej... jag hann knappt tänka. Helt plötsligt står jag på huvudet. Så det... jag kom väl lite för nära första häcken och fick inte över benet utan kom under, tror jag. Jag har inte sett det själv.

Peter: Vi ska se om vi har bilderna. Om vi kan rulla upp dom igen så Susanna får se... Här kommer händelsen.

Sanna: Ja du ser, jag får inte foten över och där står jag upp huvudet... (skratt) och jädrar, det ser inte kul ut.

Bilderna från loppet spelas upp i slowmotion.

Sanna: Nja, jag tror inte jag vill se. Usch.

Peter: Ja, du tog dig själv för huvudet här också och sa att du hade ganska ont i huvudet.

Sanna: Ja, jag tror att jag landade på skallen, eller jag rullar in med huvudet före.

Peter: Du, den första som kom fram till dig efter att du tagit dig hela vägen bort var en av dina värsta konkurrenter... Vad sa hon?

Sanna: Ja, hon tyckte väl att det var synd och sa att vilket konstigt år det har varit för dig och det kan jag väl hålla med om.

Peter: Annars då... Du imonerade, kom med bästa försökstiden, 12,68, in till den här semifinalen. Hur har tiden varit fram till tävlingsdags i dag då?

Sanna: Jag kände mig i superform, kände ingenting av någon lårskad eller sådär utan jag kände mig verkligen i superform. Uppvärmningen gick bättre än i går och jag kände mig verkligen supertaggad att springa fortare än jag någonsin gjort.

Peter: Har du fått mycket uppmuntring på vägen fram?

Sanna: Ja, det har jag.

Peter: Du, det syntes verkligen på din blick när du blev presenterad... Det var något... som om du verkligen ville göra det här?

Sanna: Ja, det vill jag också.

Sanna börjar gråta

Peter: Vad känner du nu då?

Sanna gråter

Sanna: Det enda man kan vänta sig är ju det oväntade så...

Peter: Du var väldigt nära i VM i Osaka förra året. Hur mycket känner du av det, att det inte vill sig?

Sanna: Nej då... Jag känner inte på något sätt att det är något sådant, ett slags.. vad ska man säga.. Jag har haft lite oflyt känner jag. Men jag håller i fyra år till, minst.

Peter: Lolo Jones i heatet före, 12.43, hur mycket hann du uppfatta av det?

Sanna: Jag såg lite grann. Jag såg resultatlistan komma upp, jag hade gärna varit med och matchat det.

Peter: Hur kommer det bli att uppleva finalen nu då?

Sanna står tyst och gråter.

Peter: Från sidan?

Sanna: Inget vidare.

Peter: Tack.

Sanna tar sig för ansiktet och lämnar intervjun.